I torsdags ringde Daniel och berättade att det blivit bättre i knät och att han därför kunde spela helgens bortamatcher. Eftersom jag under de sista dagarna saknat honom så oerhört suckade jag kanske lite extra över detta, men såg fram emot att skypa med honom lite senare på kvällen. En halvtimme senare, när jag ligger och kollar på "Årets kock" på tv, hoppar jag till av att det ringer på dörren. Och där står Daniel. Han som just förklarat att han inte kunde komma förrän på lördag. Förstår ni hur glad jag blev?
Jag har haft världens bästa helg och nu ser jag bara fram emot nästnästa helg då jag äntligen flyger till Umeå. Tills dess blir det jobb, träning och världens bästa Klara!
Det går bra nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar